Ensamma sambons funderingar

Ilskan jag känner kan inte beskrivas. Ena stunden vill jag låsa in dig i mitt hjärta och kasta bort nyckeln, andra stunden vill jag skära av din hals och se blodet forsa och höra dig gurgla. Om inte jag kan få dig ska ingen annan heller få dig. Det är väl rimligt? Du är ju min upptäckt, det var jag som såg det underbara i dig. Det får ingen annan göra, för du är min. Dina ben är mina ben, dina underarmshår är mina hår och dina armar, som du så gärna förstör, är mina armar. Utan tvekan.Men du är en knarkare. Och en alkoholist och hela din familj skiter i hur det går för dig för de är precis likadana, och de har slutat att bry sig. De bara väntar på att jag ska göra detsamma. För du är förlorad. In i berusningens vackra värld försvann du, och du beslutade att stanna kvar där. Trots att min kärlek kunde ha räddat dig.Jag kommer aldrig förstå, begripa, hur man vill kasta bort något så vackert för några dagars paranoja. Tänkte du på mig när du tryckte in nålen i din arm? Letade efter venen och lät dig uppslukas av bruset? Fanns jag där då? Eller betyder jag så lite för dig att du inte har något emot att göra dig av med vår kärlek?
Om du bara visste hur ont det gjorde, att få sina drömmar krossade. Att se ett helt liv brytas upp vid grunden och känna sitt hjärta överkört av en ångvält. Allt det man fantiserat kring, giftermål, barn, gemensamma räkningar och tampandet med tv-licensen och svärföräldrar, försvinner som i ett trollslag och plötsligt står man där, tom och ensam.
Jag funderade på att åka hem till Per, se på en film och ha meningslöst sex framför teven. Han kan inte ens få upp den ordentligt. Jag funderade på att starta ett liv med honom och såg framför mig hur jag på morgonen vaknar upp vid hans sida och fingrar med hans rödblonda brösthår. Och så dyker ditt ansikte upp, och jag tänker på ditt hår, din doft, dina klämvänliga finnar och skrovliga fötter. Allt det oduschade hos dig, all vår lättja, våra bråk, våra filmer, våra kvällar, vår kärlek. Och jag inser att det är med dig jag vill vara. Men hur ska jag kunna vara med någon som hellre vill vara med sitt amfetamin. Men jag vill inte tänka på att bygga upp ett liv med någon annan. För du är ful, och jag är ful och vi är två förlorade själar, skadade i grunden. Det var ett under att vi fann varann. Och jag älskar dig. Trots att du är finnig, har hår på konstiga ställen och blir arg för att jag lämnar smörkniven i paketet. Jag älskar dig. Så varför älskar inte du mig?